Läs kapitel 9.
Året är 538 f.Kr. och Israels 70 år av fångenskap i Babylonien är snart över. Daniel känner sig som en del av den kollektiva skulden som hans folk har gentemot Gud. Han fastar och ber om att Gud ska visa barmhärtighet mot sitt folk och låta dem få återvända till sitt land. Och responsen kommer snabbt, till och med innan han bett klart, då ängeln Gabriel kommer mot honom i ”ilande flykt”. ”Daniel, nu har jag begett mig hit för att ge dig full insikt.” Gud hade bråttom att ge Daniel svar och frid.
Ibland fungerar bönesvar på det sättet: att saker klarnar medan vi ännu är i bön. Ibland dröjer det, vad som kan kännas som 70 år. Allt vi behöver göra, med exempelvis Daniel som förebild, är att ha förtröstan på Gud och vara uthålliga i bönen.
I vårt individualistiska samhälle är det sällan vi formulerar böner om kollektiv förlåtelse. Men Herrens bön, den bön som Jesus lärde lärjungarna, är ju faktiskt formad ur ett vi-perspektiv. ”VÅR fader, förlåt oss VÅRA skulder…” Vi ber inte bara för oss själva och vår nästa, utan även om oss som kollektiv.
Vad behöver vi kollektivt be om förlåtelse för i dag? Som folk, som kyrka, som samhälle?
Denna vecka läser vi ur Daniels bok. Faktatexten och reflektionerna är skrivna av Sofie Siverman, insamlingsinformatör EFS kansli i Uppsala.