– Herrens dag är nära
Fakta
Författare: Profeten Sefanja, syssling till Judas kung Josias.
Tid: Boken skrevs när den gudaktige Josia var kung över Juda (640–609 f.Kr.), men förmodligen innan Josias reformer 622 f.Kr. Det är möjligt att Josias reformer kom som respons till budskapet som profeterna Sefanja och Jeremia förkunnade. Profeten Jeremia var verksam samtidigt som Sefanja.
Bakgrund: I början på 600-talet före Kristus hade religionen och kulturen i Juda blivit fördärvade av kontakter med stormakten Assyrien som redan hade erövrade det norra riket Israel. Avgudadyrkan och synkretism förekom till och med i templet i Jerusalem med bland annat kanaaneiska avgudar, tempelprostitution och människooffer (2 Kung 21:1–5; 23:4–14).
Josia var Judas sista gudaktiga kung. Han inledde omfattande reformer där bland annat alla altare till avgudar rensades ur templet i Jerusalem. Sefanja 3 visar att Josias reformer inte hade några långsiktiga konsekvenser för Juda.
Nycklar
Herrens dag: Termen Herrens dag användes för att beskriva de övernaturliga segrarna Herren gav när folket återvände från Egypten. Dessa segrar gjorde dem likgiltiga och gav dem en falsk trygghet med tron att ingenting dåligt skulle hända dem eftersom de hade Gud på sin sida. Herrens dag är en tid då Gud tar en mer aktiv roll i att döma synd – inklusive Judas och Israels synd. Men det fanns också ett budskap om hopp. På Herrens dag skulle de oskyldiga också få upprättelse.
Återstoden / kvarlevan av mitt folk: Många profeter har en övertygelse att trots den stundande domen över Israel och Juda, att Gud alltid ska rädda en kvarleva av folket. I Jesaja 10:22 står det: “Om än ditt folk, Israel, vore som havets sand, skall bara en rest vända om.” En annan profetia förtydligar Guds syfte: “Herren skall sända folket långt bort, och ödsligheten skall bli stor i landet. När bara en tiondel är kvar i det, skall även den ödeläggas som en terebint eller en ek, av vilken en stubbe lämnas kvar när den fälls. Den stubben skall vara en helig säd.” (Jesaja 6:12–13).
Idén om återstoden av folket förekommer flera gånger i Sefanja: 2:7; 2:9 och 3:13. Paulus tillämpar idén i Romarbrevet 9:27 på den kristna församlingen som de trogna arvtagarna till löftena Gud gav till Israel.